My life in a nutshell

Aahhh.. äntligen. Sista inlämningsuppgiften mejlad och klar och kan nu luta mig tillbaka med ett glas rött och avslappningsCDn (jäkla ord...) med keltisk musik jag tjackade på bokrean.

Hade värsta paniken över det ouppklarade skolarbeten i början av veckan och att bli klar kändes som en en liten prick cirka fem ljusår härifrån. Men så tog jag tag i kragen och körde på inatt till klockan var elva.
Är det inte en skön känsla när man helt plötsligt bara kan knyta ihop säcken och dra en djup suck?
Det tycker jag.

Föregående helg tillbringades inte helt planerat i Arvika hos Kendra och Affe som resulterade i ett välbehövligt kalas och en, som vanligt, jättefånigt rolig bakissöndag i sköna soffan.
Vet inget annat ställe man garvar så mycket på dagen efter som hos dom knäppisarna.

Senare gav jag och röda Faran oss av till Oslo, helt själva.
Älskar... verkligen ääälskar lonely roadtrips!

Vidare blir man väl nödd till att uppmärksamma Den Internationella Kvinnodagen(!).
GRATTIS ALLA STARKA OCH VACKRA KVINNOR!
Feminist javisst(..?)

Tack för de orden- mycket upplyftande och värmande :)
Kanske kan använda dina betyg för att ta mig in...?

...inte det nej...

Woho! Ännu ett naturkunskap-arbete inlämnat! Nu är det alltså bara... hm..... typ sju kvar... whatta?!
Fackit, räcker för ikväll.

En liten fråga. Tyder en 2,5 timmars promenad, mestadels i uppförsbacke och låånga trappor, med en 25- kilos tung ryggsäck på ryggen, på mental förvirring eller ett ursinnigt intresse för militära träningsformer?
(Jag röstar nog 50/50)
Om du frågar Affe är risken då stor att han refererar till de danska elitsoldaterna i Afghanistan.
De får minsann ta så lite som 125 kg samt marchera veckor i sträck, under tidspress, många gånger i berg och med tunga sprängmedel på ryggen.

Jag i min tur hänvisar då till alla stackars soffpotatisar i världen som anser att en handstäckning på 50 centimeter till fjärrkontrollen kan jämföras med en tripp över alperna.


Vi har alla våra problem.


Var på en mycket lyckad kurs på högskolan i Akershus igår. Och med några mindre väganvisningar lyckades jag faktiskt hitta rätt på andra försöket!
Mycket skönt att för en gångs skull träffa likasinnade själar och få nya insikter och bolla idéer.
Precis vad jag behövde!

Hoppas hoppas det blir högskola till hösten!

Ha en fin resten-av-vecka folks!

Läst ur en veckotidning om "Oxen´s 2011";

Våren 2011 kommmer präglas av arbete och sociala tillställningar, där du som oxe kommer få tid till att planera framtiden, och framförallt ha roligt!
Frampå hösten kommer du istället fokusera på utbildning och ett stort beslut kommer fattas.

Inte för att jag har som vana att ta mina horoskop på blodigt allvar, men måste ändå erkänna att detta träffade en nerv.
Det är nämligen, ganska exakt, min framtidsplan.



Efter en ganska turbulent jul- och nyårshelg, med syster skadad i skoterolycka och stackars morfar på sjukhus ska jag  i vår ägna all fokus åt jobbet, klara av natur B- kursen och försöka komma in på sjuksköterske-linjen.

Kan inte förneka den växande klumpen i magen vid tanke på högskolan.
Vad göra om jag inte kommer in?
Men det är en senare fråga.
Just nu känner jag en stor lättnad över över att jag, äntligen, har en plan- något att gå på.
Enda problemet är att jag, som vanligt, har för bråttom. Får ett infall och vill att det ska klicka NU.
Planen är iallfall att komma in på högskola, Örebro om jag få välja, plugga något år för att sen ta ett sabbatsår och åka till Afrika för hjälparbete.
Just nu är det det enda jag vill.


Fick ny köksinredning på jobbet idag, från det ena till det andra, och av såväl kollegor som barns kommentarer skulle man nästan kunna tro att jag bor i köket.
Kollega: Men så fint du fått här! Är du nöjd eller?
Kille 4,5 år: Har du fått nytt kjökken? Önsket du deg det av julenissen?


För övrigt har jag fått veta att när du gör currysås från grunden, och inte från påse, visar det starka tecken på integritet.
Där ser man!


OAO.

Jag har haft ett väldigt starkt behov av att blogga denna vecka. Faktiskt börjat flera gånger och sen ångrat mig.
Vad ska jag skriva? Hur känner jag?
Ärligt talat vet jag inte, eftersom jag leker känslomässig bergochdalbana.
Det går upp och jag har ena stunden inte ett bekymmer what so ever- livet leker!
Det går ner- jag befinner mig på botten. Hur f-n hamnade jag här nu då?!

Jag är besviken, arg, lycklig, fundersam, insiktsfull och helt lost.

Hjälp mig! Lämna mig ifred, jag klarar mig själv.

Jag i ett nötskal.


Såg Harry Potter ikväll med Herdis i den, ta mej tusan, största biosalong jag besökt. Kanske det finns en anledning dom kallar den Colusseum.
Bra film med coola effekter. Att rekommenderas!

Lever för övrigt fortfarande på besöket hos Syster i Stockholm.
Shopping, märkligt människor, supergo middag, kalas och djupa diskussioner på irländsk pub- just the way I like it!
Tack Ninni!

Klart slut.

Japp japp, snart helg. Vart en komplett sinnessjuk vecka här i Oslo.
Har rasat ihop på personalrummets soffa ett antal gånger idag. Jag har blivit vek.
Fattar inte hur man förr i tiden kunde jobba från nio till tolv på natten plus helger och sen tänka "Ha! Fem timmars sömn inatt iallfall", och nuförtiden falla ihop som en död bara för man jobbat över några ynka timmar pga personalbrist.
Ynkligt.

Jäkligt tur det är roligt vart fall.

Kom ut efter jobbet i tisdags med söppelsäcken slängd över ryggen, hemlängtan och ganska sliten, och får syn på en liten kille, typ tioårsåldern, utanför grinden som står och glor på mej.
Jag hälsar och går förbi. Han följer efter och iakttar hela vägen till containern.
När jag är färdig blir vi stående och ser på varandra.

-Väntar du på någon? frågar jag.
Svaret kommer bombsäkert.
-Nei.
-Nähä... Vad vill du då?
-Jeg vil bare snakk litt med deg ja.
-Ååkej,, vad vill du prata om då?
-Jeg bare lurer på hvordan de er å jobbe i barnehage.
-??
-Jeg hade nemligen selv tenkt jobbe i barnehage når jeg blir stor.

Nämnas måste min häpnad över denna lille killes talförmåga. (Var JAG så självsäker när jag var tio!?) 
Trött som jag är på allt som har med barn att göra just då berättar jag om hur kul det är att jobba på dagis, att ingen dag är den andra lik och ärligt talat: på vilket jobb är det meningen att du ska leka?

-Åja, de höres ju veldi bra. Svarar han fundersamt.
-Och jag tror du skulle passa väldigt bra för du verkar vara en väldigt social och trevlig gutt. Tillägger jag.
-Åh, tack! Säger han med ögon stora som tefat.
-Nei, nu må jeg gå hjem. Ha de bra!

Jag ser efter honom när han går och ger mig sen av åt andra hållet.

Det finns stunder, och de blir allt fler, som jag får lust att ta mitt pick och pack, lämna in avskedsansökan, skita i allt och bara flytta hem.
Långt ifrån alltid. Men ibland svider hemlängtan.

Men vad längtar jag då hem till? Min familj? Vänner? Emil?
Självklart.
Men det är något mer.
Ett behov av att komma igång med det verkliga livet. Ta reda på vad min livsuppgift kommer bli. För det är så jag ser det, jobbet, en livsuppgift.
Låter naivt kanske, men ju fler insikter jag kommer till rörande mig själv och min omgivning, desto mer övertygad blir jag om att mitt framtida yrke ska inrikta sig på det som tår mig nära om hjärtat.
Visst, alla vill väl syssla med det de brinner för, men jag tror att en del människor faktiskt vill skilja på passion och yrkesliv.
Jag har en stark känsla av att jag inte är en av dem.

Jag är en känslig människa av naturen, kommer alltid att vara, och har alltid brytt mig om vad min omgivning tycker. Men varför i hela friden skulle jag inte kunna omvända det tankesättet, till att bry mig om sådant som faktiskt spelar roll?!


Men samtidigt är jag glad åt att vara där jag är.
Efter en smått ångestfylld hemmavecka liggande i influensa var det lite nervöst att gå tillbaka till jobbet imorse.
Hur pisst är chefen? Vad har man missat? Hur ser det ut på städfronten? Bla bla...

Direkt jag kom in var både jag, och uppenbarligen alla andra, glad åt att vara tillbaka. Upptäckte att jag längtat efter såväl ungar som kollegor.
Jag älskar mitt jobb. Det var här jag fick en chans att, i lugn och ro, leta reda på och pussla ihop delar av mig själv (bildligt talat).
Hel är jag inte än, men jag tvivlar på att jag kommer så mycket längre just här.

Någon gång måste man ju gå vidare.

Bambo Ninaah!


Sådärja, tror jag har landat nu. Eller landat förresten... Kommit i gängorna igen efter helgens bravader i vår kapital stad!
Hade, likt ett barn runt jul, sett fram emot den här helgen i flera veckor så kunde knappt sluta le när jag satt på tåget påväg hem till syster, svåger och systerbarn(?) med en Jerry Williams- konsert som svepskäl.
Stockholmsresor är för mig bättre än vilken solsemester som helst.



Morgonlook!


Började fredagen med en kanonkula-attack av Ninni och ett rop av lycka när jag insåg var jag befann mig.
Sen självklart frukost i sängen med Morgonsoffan som bakgrund.




Johnny i brygga... på.


Stallkatten Emil:)



Efter det vart det en efterlängtad tur till stackars Johnny, som trots sin fång- kassa kondition ändå pallade ett tumköringspass i ridhuset.
Misstänker att Johnny boy själv var lagom road av infallet, men vart ska han gå och klaga?;)



Japp, ni ser rätt! Morsan och Emil i en svängom.



Naturligtvis passerade dagen som en koblink och vips var det dags att hämta upp Emil på centralen!
Du ser ut som en riktig stockholmare var hans första kommentar... hmpf!
Varning! Risk för stockholmsinfluens...?
Snart var hela högen samlad i lägenheten och i vanlig ordning låg alla snart däckade efter vin, mat och något udda dans.

Sagt av en klok liten man:

Tove, du är bäst!



HA! In your face:)

Shit vad jag blivit dålig på att uppdatera- en borde skämmas!
Men de stunderna av total avslappning och ro i själen, som jag faktiskt behöver för att få tummen ur och skriva, har bara inte velat infinna sig senaste tiden. 

Inte för att jag är miserabel eller allmänt deprimerad- hur skulle jag kunna vara det?;)- men kanske har hösten med sitt smygande mörker och sina framträdande dofter försatt mig i någon form av melankolisk trans. Vad vet jag?

Kanske låter klyschigt, men jag har alltid tyckt att varje årstid har sin egen charm, även om självklart våren är den bästa.
Men nu när ännu en sommar är förbi och det enda som vi har kvar är varma minnen, och man känner en ny spänning i luften som det nästan går att ta på. Kallare, friskare, ett löfte om att vintern faktiskt kommer tillbaka. Är inte det också en tjusning i sig..?
Har sagt det förr men av alla dofter är min favorit lukten av årstider.



Även om jag längtar efter något eget i Sverige, mest för för att slippa känslan av att bo på någon annans soffa- eller säng- på helgerna, så börjar jag så smått känna mig mer och mer hemma här i Oslo.
Och faktiskt även i Rinnnn ska tilläggas, efter att jag, som Emil uttryckte det, förstörde hans ungkarlslya.
Jag gjorde ett tappert försök att städa bort lukten av instängd socka, okej?!
Gick sådär.

Enda problemet här i lägenheten är de tassande stegen utanför dörren om natten.
Vad gör man när man ligger och precis ska somna, och det börjar låta som att någon går utanför ens sovrumsdörr, fram och tillbaka?
Eller när du är din skönaste sömn och du far upp ur sängen för att någon plötsligt böjt sig fram och viskat något precis intill ditt öra?
Själv öppnar jag ett fönster och sätter på musik.
Vet inte hur trovärdigt det låter men det jag vet är att det är på riktigt. Men vad gör man åt det?

Nu ser jag fram emot helgen om två veckor då Stockolm blir osäkert! Avspasering på fredan, middag på Saddle and sabre och såklart Jerka!




--------------------------------Lite sommarminnen bara----------------------------




S

Mamma, Sanna och Julia på besök i Oslo- här på YaYas!
Skitgod mat och fejkmonsun för övrigt.






Stekare(?) i Stockholm:)






En blöt och kall syster, e hon inte tööt?





Första kolsnäs- första chaufförkvällen!






Ehh... hur hamnade den här...?
E hon inte tööt?!

Se där ja! Första veckan efter en lite för kort semester avklarad. Och visst tusan känns det bra att vara tillbaka i vardagslunken, även om jag gick runt som i en avskärmad bubbla större delen av måndagen.
En kollega frågade mej idag, apropå ingenting, om jag aldri blir lei av all denne vaskinga hver dag?
"Nja, blir du aldrig trött på att mest sitta på arslet hela dagarna?", hade jag lust att svara med avstod.

Nej men visst finns det tillfällen då man vill skrika rakt ut när monotonin sätter in och man får känslan av att ens jobb är totalt meningslöst.
Men som alltid blir jag påmind om varför jag trivs så bra som jag egentligen gör, tack vare alla barnen som kommer med märkliga funderingar och knäppa infall.... Detsamma gäller ju även mina arbetskompisar också ska tilläggas.
För en gångs skull är jag på ett ställe där jag känner mej genuint omtyckt och accepterad av åtminstone majoriteten och där det jobb jag gör faktiskt behövs och, oftast, uppskattas.
För mig är det värt allt.

Önskar bara det fanns ett sätt att driva ut några hjärnspöken ur ett alltför förvirrat huvud.






Enda bilden jag gidder lägga ut för tillfället. Kendra och Affe på tur i Lakselv, jäklar va vi gick...

Eftersom det alltid, efter ett händelserikt uppehåll i bloggandet, är lika svårt att beskriva alla händelser i ord väljer jag att för enkelhetens skull låta bilderna tala.

Men så som jag mår här och nu kan jag bara förklara som att de e stabilt...
Risken för att det lilla ska gå åt pipan och påverka det stora hela är inte längre hotande. Det är på tok för mycket som går bra!
Blir alltmer förälskad i nya boendet, så skönt att komma hem, ta en kaffe och dra igång musiken på högsta volym. Och förutom försiktigt tassande steg om natten är det, förutom min gamla lägenhet i Torsby, nog inget ställe jag mått mycket bättre på.

Var smått sliten efter ännu en Höljeshelg, med Sandra som troget sällskap, och visste inte hur tusan jag skulle klara mig genom måndagen... Men genom att upprepa snart semester fungerade det som en spark i arslet varje gång och dagen fortsatte gå!


-------------------------Midsommar på ljusterö-------------------------------



Tack för den här helgen!






Pösmunk i solhatt




Före                                                                    Efter...?



Bryggfest!





Två glada jävlar :)


--------------------------------Höljes..........................................


Och till mitt försvar vart det alltför få bilder med på tok för många mongoalternativ :)







Japp... Hon fotar ett par brillor!




Nej, nu blev de kvällen...

Gonatt allesammen!

Ville bara lägga ut lite bilder på mitt nya boende för alla intresserade!




Hafsotsikt!


Har ikväll invigt mitt nya hem med vattenmelon, ciabatta, öl och Marianne. Vet egentligen inte hur mycket man kan uttala sig efter knappt tre dygn men känns allmänt jättebra.
Lägenheten i lite gammaldags stil med färglossning i taket, utsikt mot havet och hemma-känsla känns mycket träffande. Herdis som bor här är en jättemysig tjej och verkar ha lite samma tankesätt om det mesta som jag själv... om det nu är något positivt... ;)






Snacka hyllplats!?





Hall samt tvrum




Nu vill jag mest bara gå och lägga mig för att sen vakna till imorgon och ta direkttåget till Stockholm efter jobb! Ska bli så otroligt gött!
Direkttåg tillsammans med Emil, som hoppar på i Karlstad, till midsommarfirande i skärgårn(om nu båten kommer i...?) med Syrran, Nina och svåger.
Kan det bli bättre?





Marianne och Affe på najsa uteplatsen.





Inte bästa bilden men fin ändå :)








Kunde inte låta bli...




Goodnight folkens!

Tror knappt det är sant, men tydligen efter ett halvår inträngd i en etta med fyra personer ska Tove få eget rum!
Ringde på en annons om en hybel nere på Lofthus i fredags, fortfarande med drömmen om eget rum i bakhuvudet. Fick svar förvånadsvärt snabbt och gick ner för att kolla in den måndag kväll. Det första som möter mig är en djungel! Skojar inte alltså. Blommor, buskar och träd utgjorde hela den relativt stora trädgården med bara små stigar att ta sig fram på, hur fint som helst!
Tjejen ifråga, en filosofistuderande 32-åring, var hur trevlig som helst och förklarade att hon som ägde huset arbetade som konstnär på heltid... wow! Hur många som vill det kan göra det, egentligen?
Hursomhelst messade hon på kvällen för att berätta att jag var hjärtligt välkommen att komma å bo, om jag ville. Yess...
Nytt boende på måndag alltså:)

Den senaste veckans händelser för övrigt har varit smått omtumlande men allmänt underbart. Kan ännu en gång konstatera hur mycket vissa personer i ens omgivning kan betyda för en...

Har iallafall haft en optimal eftermiddag med Marianne på balkongen men varsin cider, vackert väder och intressanta diskussioner:) Ska försöka börja packa ihop mina få tillhörigheter och ta farväl av det gamla.
En ny tid börjar... en liten omstart. Förhoppningsvis en bättre.
Det känns bättre.






Najs!:)

Lite svårt att förklara... Men du vet när du tappat något, vad det nu kan vara, och du letar som en jävla tok på alla möjliga konstiga ställen. Stressad och med det totalt hjärnsläpp glömmer du tillslut bort vad det var du sökte från början.
Tills du plötsligt hittat det du letat efter. Det var helt enkelt för nära ögonen.

Så känns det ungefär...

Finns det något bättre än att springa i regn? Betvivlar. Dendär tokglada känslan av lätthet och man inte vet vad som är vatten eller svett. Kalla mig konstig- Jag tycker iallafall det är härligt!

För att fatta mig kort var den gågna helgen den bästa på mycket länge. Kan aldrig lära mig att Torsby is the plejs för mig. Levde fortfarande i illusionen om att bara ta det rolig lördag-söndag när Marie ringde och krävde att jag skulle vara klar om tio minuter för en pizza. Oki. Sen med den damens övertalningsförmåga fann jag mig snart påväg till cruisingen i Torsby där som alltid man träffar på både nya och gamla vänner av olika slag.
Jag har tamejfan aldrig så kul som en kväll i den hålan.
Och med 4 timmars sömn till trots stod hon färdig för jobb klockan åtta dagen därpå! Go Marie!:)

Tidigare på dagen fick jag uppleva panikglädjen som man bara får på en hoj.
Hade vart smått nervös i flera dagar och mådde lite lätt illa när jag satte på hjälmen, men allt det försvann bara jag satte upp bakpå Emils nya leksak. Konstigt vad avslappnande det ändå är att susa fram utan någon som helst skydd egentligen om det skulle hända nåt. Paniken borde vara ett faktum men dör jag så dör jag liksom. Blir nog mckort någon gång i framtiden iallafall.
Härligt var det iallafall, tack Emil!  











De sista bilderna är från nationaldagsfirandet i Sunne, Sanna var coolast och jag har fått ett nytt favvoband- Doomsday (tror jag dom hette...) med Kendrus brorsa Kevin på gitarr. Dom rockade!

Ha de gött!

Så var måndagen avklarad. Vaknade strax innan sex imorse till busschaufförns väna stämma som kungjorde att vi närmade oss Oslo centralen..... Huh? Nyvaken och halvblind som en nykläckt kyckling inser jag hur bra jag faktiskt sover ihop med larmet av bilstereos, övertrötta ungdomar och snarkande medpassagerare.
Inte friskt...
Måste hur som helst ha gått på nån form av sparlåga hela dagen efter helgens Stockholmtur. Aldrig har början på en vecka gått så smärtfritt!

Blir alltid lika förvånad över hur mycket jag slappnar av när man efter fyra timmars bilkörning äntligen svänger av E18 mot Segeltorp, bara tanken på att man snart sitter hemma hos Syrran får en att dumflina. Då hamnar man som vanligt i tankarna om att Stockholm trots allt är en himla fin stad och att det kanske skulle gå an att bo där också... Tills man står mitt i smeten. 
Åkte in till centralen för att möta upp en nyligen hemkommen Emil på lördagen och jag har inget emot folk överlag, men omgiven av dom drabbas jag i svaga ögonblick av lätt torgskräck. Riktigt skönt att bara sätta sig i ett hörn av Wayne´s Coffee och stri skit i ett par timmar. Sen att försvarsmakten, eller vilket pucko det nu var, bokat hemresebiljetten fel med ett helt dygn var väl kanske inte riktigt planerat, men jag tyckte iallafall första halvan av Prince of Persia var helt okej!:)








Söndagen flöt på bra med strandpromenad, hårfärgning och jungfruresa med Råttan för Ninni och Johans del. Värsta lilla åket i stan! Grattis till nya bilen:)

Nu ska jag söka energi på annan ort.

Wish me good luck.

Den är märklig. Den där känslan av total villrådighet när du börjar tvivla på allt; på dig själv som person, på alla val du någonsin gjort och därmed på din livssituation överlag.
Ingen vill må dåligt- egentligen- men när man mått psykiskt kasst länge nog lär man sig leva med, och tillslut bli beroende av, just den sinnesstämningen. Man nästan gottar sig i att ha hela världen emot sig, för det har man ju..? Men allt löser sig. Man tar sig ur det, blir starkare och lär sig leva med och älska sig själv. Ändå kommer man fortfarande ihåg den där känslan. För mitt upp i allt är det ändå en trygghet, att leva på botten. Man vet liksom vad man har.

Allt har flutit på så bra det senaste halvåret, nästan som om jag fått låna lite andrum från den normala världen. Iallafall var det precis vad jag behövde. Men så kommer verkligheten ikapp och saker som man själv inte kan styra över händer. Man ställs inför val, som en vis kvinna sa. Även om det numera är förvånadsvärt lätt att välja lockar likt förbannat dilemman av olika storlekar fram funderingar.
Då är det upp till var och en att besluta sig för att lösa problemen, eller minnas tillbaka på tryggheten i att må skit- att flörta med hopplösheten.        
Jag tänker inte minnas, det ger ingenting. Jag kommer lösa problem som kommer upp, ett efter ett.

Så det så!

Holmenkollen vid horisonten

Hooh vad bloggandet är på G nu helt plötsligt!
Tänkte visa styrkeprovet efter den nu alltmer förekommande löparrundan nuförtiden.



The trapp



Marianne laddar



Lång väg ner...



Välförtjänt paus

Poff sa det så var sommarn äntligen här! Förra veckan var det vantar på när man gick huttrande till jobbet på morgonen, nu sitter jag i bikini på balkongen med laptopen i knät och kollar på ungar som leker vattenkrig. Även om det inte är de 40 kvävande grader som vissa andra får vistas med, tycker 20 räcker mer än väl.

Har konstaterat att svenskar faktiskt har lite att ta efter norrmän vad gäller nationaldag-firande. Anlände lite förvirrad till centralstasjon på måndagen och blir genast överväldigad av hur mycket folk det var- och i stort sett alla var uppklädda till tänderna med kostym eller folkdräkt. Har senare fått veta att en sån utstyrsel sällan går på mindre än 30 000 spänn(!) och att det är en vanligt förekommande konfirmationsgåva. Seden är att flickan ifråga åker till moderns hemort och får dräkten skräddarsydd med handbroderier och hela baletten.
Inget att "slänga på sig" en vanlig lördagkväll förmodar jag...

Är hursomhelst glad över att jag släpade mig iväg en dag tidigare. Riktigt intressant att ha sett även om man mest bara agerade åskådare. Stämningen var på topp! Tänk att gå uppför Karl Johann och inte veta vart att fästa blicken, det är helt enkelt för mycket att se! Hoppas jag kan lägga ut lite bilder senare.

Nästa helg blir det återigen långledigt och första kolsnäs med grillat. Woho!



Min nya älskling! Inte lika hård utan sina pingvin-högtalare men funktionabel ändå.