Día loco!

Har haft, vad som kan tyckas, världens mest otursförföljda dag. Allt som kan gå fel har på något sätt gått åt helvete.
Vaknade imorse med ett ovanligt glatt humör efter gårdagens bravader med Marianne och Nina.
Vi möttes på Olaf Ryes Plass för att ta en fika, istället vart det en shoppingrunda på Storo och sen en öl på Peppes pizza. Dags att börja fira nån gång eller?!

Iallafall... Dagens meny utgjordes av pannkakor, och med tanke på att det går 55 barn på Grefsentunet kan man fundera på vad som faktiskt KAN gå rätt! Naturlisch går ju då spishelvetet sönder efter halva satsen smet.
Skaffa ALDRIG induktionshäll! Säger bara det.
Fick bli ugnspannkaka istället (Martins kommentar: De ser gott ut, men de var ikke så gott...)

På eftermiddan vart det absolut noll flyt med städningen. Barn, vuxna, föräldrar och lekar överallt.
Överallt! Hatar regndagar.
Avslutade dagen med att ha sönder sopsäcken.
Och gissa vad?
Jag var på så otroligt bra humör när jag gick hem!
Märkligt...

Hade så mycket energi
nar jag kom hem att det vart en runda med springpupperna:)

Ja just det! Stötte på hyresvärden våran igår på stan! Fotbollspelaren och fotomodellen Kristian Kjelling, hyggligt nog ställde han upp på en gruppbild;)







Hurtbulle!

Yah! Det är bevisat! Jag kan allstå löpa mer än tre kilometer i sträck utan att drabbas av total andnöd.
Har funnit åt världens bästa springväg... eller stig rättare sagt. En å uppe vid Kjelsås i utkanten av Oslo. Och det bästa av allt- ALLA springer, alltså att man slipper alla höjda ögonbryn på gatan när en annan kommer flåsande med svett i ögonen...
Och ja Syrran, Flogging Molly är ultimat!!

Ser ut att bli
en riktig hurtbullevecka (kallat en norsk hurtbulle nån gång förresten?! Dom fattar nada.), ska förhoppningsvis dra iväg på simning med Nina imorgon och en tur till med löpardojorna lär det ju bli.
Ser ut som jag kommer vara väl förtjänt torsdagsölen denna veckan:)




Utsikt från porten

Nörd






Utsikt från balkongen





Gröna fingrar, jajemen!






Mitt näste



Var bara tvungen att lägga upp några bilder på mina senaste stoltheter. Vet inte vilka jag är mest nöjd med;)

Den lilla byrån är resultatet av ett av många impulsköp under min och Malins tripp till IKEA under helgen. Malin själv investerade i en ursnygg hallmöbel, vars namn jag inte kommer ihåg.
Åt den ägnade vi iallfall större delen av lördagseftermiddagen, ömsom svärande, ömsom gapflabbande.
Ni vet hur det är.
På kvällen drog vi på PP för att fira stora lellsyrran på artonårsdagen. Tack Julia, jag hade skitkul!

Fattar inte hur en helg kan gå så fort.
Fastän jag själv anser att jag varit ovanligt produktiv känns den inte längre än några ögonblick, trots att man har så mycket bra att se tillbaka på.

Under karlstadturn hann vi även med en snabb visit hos brorsan(körs i tak), där, i verklig Dennis-anda, det mesta går under musikens tecken.
Det är sällan man mår så gött som när får ha lite qualitytime med syskonen.
Bara inte FÖR ofta;)

Söndagen spenderade jag några timmar i Torsby hemma hos Emil. Där visade han de senaste bilderna från Afghanistan, mestadels på små barn.
Det finns, iochförsig, många saker jag inte förstår, och den islamska tron är en av dom.
Tänker inte gå in på fakta och egna värderingar, då skulle jag bli sittande hela natten, men var finns logiken i en religion som underkastar så många människor?
Men å andra sidan, vem är jag att döma?

Hur ska man kunna säga vad som är rätt och fel när det finns så många olika åsikter i frågan?

Är ett beslut rätt bara för det är jag själv som fattat det?
Hur många "rätta" beslut fattas det då inte varje dag?

Enklast är väl att helt enkelt inte ha nån åsikt överhuvudtaget.
Men vart finns det roliga i det?!




Uppenbarelse

Jag står i ett tomt rum.
Jag är helt ensam.
Rummet är dunkelt och mycket litet, ingen är här förutom jag.

Eller?
Nej.

Rummet vidgas, blir större, ljusare.
Jag befinner mig i en sal.
Jag ser nu att jag är omgiven av människor.

Några står så långt bort att jag nätt och jämt kan urskilja deras ansikten.
Om jag ropade skulle de höra, men det gör jag inte.
Andra ser jag tydligare, dom står några meter ifrån mig. Precis där jag vill ha dem.

Vissa står alldeles intill mig, kan sträcka ut handen och nästan röra vid några.
Dessa håller jag stadig ögonkontakt med.

I ett hörn står en ansiktslös, brokig skara med ryggarna vända mot mig.
Dessa ägnar jag knappt en blick,
dom kommer snart att vända sig om.

Nu upptäcker jag dörren längst ena väggen.
Den är rödmålad och utmärker sig bland allt det annars vita.
Det står människor även där på andra sidan.
Men dom kan inte komma in. Om jag inte väljer att släppa in dom.
Det vet jag.
För jag har nyckeln.

RSS 2.0