Återblickar
Tittar ut genom fönstret och konstaterar att det nog blir en riktigt vit jul, och förmodligen ett skitkallt nyår!
För egen del anser jag nyår vara överskattat. Minns tillbaka på tidigare års tappra försök att ringa in det nya året.
Jag tror det var 2002 när jag låg hemma i spysjukan och på tolvslaget stod i 25 minusgrader och inte särskilt förundrat betraktade raketerna, samtidigt som jag tvingade i mig två munnar mousserande vin... Aldrig har "fuskchampagne" smakat så vidrigt.
En annan nyårsafton jag firade ihop med bl.a Malin Larsson hamnade vi på nån konstig knuttefest i ett, med tanke på folkmängden, på tok för litet hus brevid gamla matkassen. Kvart i tolv hade vi fått nog och fick nån manisk idiotidé att vi skulle hinna till selma och se på fyrverkerierna. På tolvslaget sprang jag- konkande på våra tillhörigheter- och Malin- iförd kortskjol, tunn jacka och högklackat- i full kareta med sikte på selma.
Tror vi hann se de sista fem minuterna.
Det kallaste nyåret var absolut det vi firade i Gräsmark, långt ute i skogen, när vi GICK en halvmil till "centrum" på en snorglin grusväg klockan tre på morgonen. Räknade till tio gånger som Kendra drattade på ändan.
Men sen finns det ju många andra bra nyårsaftnar att se tillbaka på.
Nyår 2008 i Berg med raketer som flög överallt, massa härliga människor och en rolig kväll rent allmänt.
Eller 2009 på stora torget i Arvika. Jisses, har aldrig sett så mycket folk där. Och sköt raketer gjorde dom ATT-mitt ute på torget. För övrigt tröttnade jag och Kendra efter typ en kvart och gick istället i sakta mas hem. Riktigt mysigt det också.
Vet inte varför jag blir så nostalgisk över just nyår.... Kanske för att man aldrig riktigt vet hur dom kommer se ut- till skillnad mot julafton- och för att kvällen oftast bara blir ett suddigt virrvarr av folk, alkohol, raketer och beslutsångest. Men likt förbannat varje nyår kommer jag på mig själv- likt på jul- med den där länslan av barnslig förväntan och lycka.
Men det kan jag nog leva med.
Bjørnen sover...
Sitter på internetcafé i olso centrum och tror jag ær ganska nøjd rent allmænt.
Har precis noterat att førsta norska lønen dimpit ner på kontot, kændes inte som en hel førmøgenhet direkt, men ungefær vad jag væntat. Trots allt ær det ju bara halvtid jag har jobbat.
Måndagen har førflutit bra, de flesta orosmolnen øver vad som skulle hænda efter torsdagens "incident" har nog skingrats. Jag tror tamejfan att jag kan komma och trivas rætt gøtt på det dær stællet.
Det kænns vældigt bra att veta att det faktiskt finns mænniskor som ær intresserade och førstår att værlden inte enbart består av blommor och regnbågar. Man væljer vad man vill se, eller hur?
Jag hoppas verkligen att jag får bli kvar, som assistent eller mattant ær vilket som.
Jag trivs ju som bæst nær jag får jobba;)
Men æven om den lilla svarta klumpen i magen finns kvar kan jag nog ærligt sæga att jag tror att bjørnen sover nu...
Nu længtar jag bara till den 23:e nær jag får semester:):) ...eller vad man ska kalla det efter bara en månad... Iallafall att få umgås med de næra och kæra... och alla andra också...
Koselig mandag allesammen!
Julstämning!
Sitter i sängen hemma hos Affe och Kendra, har just bytt julklappar med dom och Marie, och Alexander förstås, smakat lite på årets glögg(mandarin för övrigt) och ätit lussekatter. Så nu återstår bara att vänta in barnvakt åt Alex för att sen gå ut på Afrika och kolla läget.
Så himla skönt med en utekväll utan massa stress och "vart ska vi dra?", bara må gött.
Måste säga att hela denhär dan varit jättemysig. I och med att Kendrus och Affe drar till Marocko... mutter mutter.... fick vi äta julfrukost nu imorse.
En annan ravade upp sig vid typ tio, bara för att inse att Kendra gått upp för länge sen och redan fixat risgrynsgröt OCH griljerat skinka! Hon är inte riktig...
Efter frukost tog vi äntligen tag i mitt urfärgade hår så ännu en gång kan Tove Larsson kalla sig brunett.
Nu har jag fått soffan såld så var det verkar kommer jag överleva även nästa vecka. GÖTT!!
Ska gå och försöka vara lite trevlig nu men ha en riktigt go lucia alla ni där ute!
Moralkärring!
Jag själv skulle förmodligen inte få mer än en tvåa på moraltestet som sänds i P3programmet krister, men ändå tycker jag mig ha en ganska klar uppfattning.
Men läran om vad som än normalt och inte normalt, vad för gott gör den? Egentligen?
Många gånger tror jag vi styrs mer av viljan att acceptera det normala än vad som är rätt. Vad är det i ett beteende som avgör om det är acceptabelt och förståligt eller inte? Beror det på människan eller handlingen i sig?
Oförståelse är något jag begriper, fan... jag betvivlar att jag själv förstår särskilt mycket, om ens litet.
Men OVILJAN att förstå andra saker än vad man är van vid och enbart kan koppla till sig själv, det förstår jag inte.
Vad är det att vara såpass rädd för att man väljer att dra paralleller mellan det som strider mot det vanliga och orätt? När det inte ens är samma sak?
Det var inte meningen att det här skulle bli ett predikningsinlägg, jävla moralkärring som Kendra skulle ha sagt.
Men ibland händer vissa saker som får mig att bli så jävla besviken på allt vad fölk heter, men som samtidigt får mig att känna mig så tacksam över att jag har dom jag tycker om.
Dä finns fölk te allt och jag tycker mig börja se skillnaden mellan dom det är värt att umgås med och inte.
Kvällstankar
Satt idag och försökte memorera alla födelsedagar inför det kommande året, och drabbades av ett så dåligt samvete, bara sådär. Kom fram till att av alla jag brukar gratta på ett år kanske jag kom ihåg... sisådär en fyrafem stycken... pinsamt patetiskt.
Är jag verkligen så egoscentrisk att jag inte ens kommer ihåg min egen morfars fördelsedag, bara för att mamma inte har påmint mig?!?
Svaret är nog ja....
.....får kanske jobba lite med med....
Annars har det barit en otroligt avslappnad helg, förutom den där toksvängen jag och mamma gjorde bort till krako för att städa det lilla som Leo och Jonas inte gjorde, köket allstå.
Har ärligt talat aldrig träffat en människ som är så rädd för möss som morsan... jag menar ärligt!
Känns bara lite tungt att tänka på att masa sig upp klockan fem imorgon för att återigen dra till norget...
men bara lite.
Känns även lite tungt att tänka på de man saknar....
...men bara lite.
Life is life, like they say in americat.
Ska sova nu. Thank you and good night.
Insidan...
Bilderna är för övrigt tagna av lellsyrran:)
...och utsidan.
This is a good day!
Äntligen har jag kommit testärs(stavning... nån..?) från kalla Oslo och parkerat framför datorn hemma hos mamma ...nej hemma bara. Igår när jag satt på akuten fick jag nämligen befogat på kvittot sköterskan skrivit ut att jag officiellt återvänt till min forna hemort!
Blev faktiskt positivt överraskad och blev tvungen att visa stackars Kendra som snällt fått skynda sig hem från jobbet och hämta upp mej på tågstation, för att sedan sitta och vänta i det gudsförgäntna väntrummet utan kaffe i två timmar.
Alltid lika typiskt... precis när jag börjat kika på klockan som närmade sig slutet på arbetsveckan blir jag naturligtvis biten av ett liten oskyldigt(faan heller) barn. Det var ingen stor tugga, men nog för att bli tvungen att uppsöka legevakten i Oslo innan jag hoppar på tåget hem.
Så gott folk, nu kan ni bitas hur mycket ni vill de näsmaste tio åren! För jag tagit stelkrampspruta!
Nu när jag kom hem väntade även ett urfint julkort som förgyllde min dag ännu mer... Ska lägga upp bild på det bara jag får tillgång till kamera.
Med kortet kom ett inte alls lika roligt brev, från satans a-kassa(!)... och det var inget julkort! Men med lite musik försvann snart irritationen.
Tack Maria, du är underbar!
Nu börjar jag så smått se fram emot julen och allt vad det innebär... Eller jag funderar på om man ändå inte uppskattar adventstiden minst lika mycket som julen i sig.
Och den smått barnsliga förväntan minskade ju inte direkt när jag igår gick runt på julmarknaden på Aker brygga och väntade på att ta en fika med Affe och Nina efter jobbet. Eller fika föressten... Det vart en lellördagsöl på en supermysig utepub med infravärme och ullplädar.
Men nu är det ju mig vi pratar om så självklart blev vi sittande i utkanten där infran inte nådde, Nina huttrande med sin laptop i knät och Affe med tjocka skinnhandskar... Blev lite av den där "viharsåJÄVLAmysigt" stämningen vi hade den där gången på den stormiga uteserveringen i Laxå när det blåste så parasollet nästan flög till väders... Minns du det syrran?
Nu ska jag ta tag i mitt liv och städa lite. Håller Dizzy på att kissa ner sig tro?
Förmodligen!
Underbara/vidriga barn!
Det finns dom som anser att barn, særskilt nær det inte gæller deras egna, ær høgljudda, skitiga, ouppfostrade("Precis som far sin!") eller rent allmænt jobbiga.
Før att vara ærlig har jag alltid trott att jag ær likadan.. Aldrig komma att helt uppskatta andra barn æn mina egna. Men efter bara en vecka på Grefsentunet har kommit på mej sjælv med att småle påvæg hem efter jobbet før ingen særskild anledning. Vanligtvis brukar jag bara gå och grubbla på alla fel jag gjort inder dagen eller de mænniskor jag inte blivit bæstis med.
Barn ger mej tydligen en positiv energi jag oftast bara finner vid en lugn uteritt i skogen eller en vinkvæll med en kompis:)
Men nu får jag ta och snakka lite med Nina... Blev inte mycket idag men det kommer fler dagar.
