My life in a nutshell

Japp japp, snart helg. Vart en komplett sinnessjuk vecka här i Oslo.
Har rasat ihop på personalrummets soffa ett antal gånger idag. Jag har blivit vek.
Fattar inte hur man förr i tiden kunde jobba från nio till tolv på natten plus helger och sen tänka "Ha! Fem timmars sömn inatt iallfall", och nuförtiden falla ihop som en död bara för man jobbat över några ynka timmar pga personalbrist.
Ynkligt.

Jäkligt tur det är roligt vart fall.

Kom ut efter jobbet i tisdags med söppelsäcken slängd över ryggen, hemlängtan och ganska sliten, och får syn på en liten kille, typ tioårsåldern, utanför grinden som står och glor på mej.
Jag hälsar och går förbi. Han följer efter och iakttar hela vägen till containern.
När jag är färdig blir vi stående och ser på varandra.

-Väntar du på någon? frågar jag.
Svaret kommer bombsäkert.
-Nei.
-Nähä... Vad vill du då?
-Jeg vil bare snakk litt med deg ja.
-Ååkej,, vad vill du prata om då?
-Jeg bare lurer på hvordan de er å jobbe i barnehage.
-??
-Jeg hade nemligen selv tenkt jobbe i barnehage når jeg blir stor.

Nämnas måste min häpnad över denna lille killes talförmåga. (Var JAG så självsäker när jag var tio!?) 
Trött som jag är på allt som har med barn att göra just då berättar jag om hur kul det är att jobba på dagis, att ingen dag är den andra lik och ärligt talat: på vilket jobb är det meningen att du ska leka?

-Åja, de höres ju veldi bra. Svarar han fundersamt.
-Och jag tror du skulle passa väldigt bra för du verkar vara en väldigt social och trevlig gutt. Tillägger jag.
-Åh, tack! Säger han med ögon stora som tefat.
-Nei, nu må jeg gå hjem. Ha de bra!

Jag ser efter honom när han går och ger mig sen av åt andra hållet.

Det finns stunder, och de blir allt fler, som jag får lust att ta mitt pick och pack, lämna in avskedsansökan, skita i allt och bara flytta hem.
Långt ifrån alltid. Men ibland svider hemlängtan.

Men vad längtar jag då hem till? Min familj? Vänner? Emil?
Självklart.
Men det är något mer.
Ett behov av att komma igång med det verkliga livet. Ta reda på vad min livsuppgift kommer bli. För det är så jag ser det, jobbet, en livsuppgift.
Låter naivt kanske, men ju fler insikter jag kommer till rörande mig själv och min omgivning, desto mer övertygad blir jag om att mitt framtida yrke ska inrikta sig på det som tår mig nära om hjärtat.
Visst, alla vill väl syssla med det de brinner för, men jag tror att en del människor faktiskt vill skilja på passion och yrkesliv.
Jag har en stark känsla av att jag inte är en av dem.

Jag är en känslig människa av naturen, kommer alltid att vara, och har alltid brytt mig om vad min omgivning tycker. Men varför i hela friden skulle jag inte kunna omvända det tankesättet, till att bry mig om sådant som faktiskt spelar roll?!


Men samtidigt är jag glad åt att vara där jag är.
Efter en smått ångestfylld hemmavecka liggande i influensa var det lite nervöst att gå tillbaka till jobbet imorse.
Hur pisst är chefen? Vad har man missat? Hur ser det ut på städfronten? Bla bla...

Direkt jag kom in var både jag, och uppenbarligen alla andra, glad åt att vara tillbaka. Upptäckte att jag längtat efter såväl ungar som kollegor.
Jag älskar mitt jobb. Det var här jag fick en chans att, i lugn och ro, leta reda på och pussla ihop delar av mig själv (bildligt talat).
Hel är jag inte än, men jag tvivlar på att jag kommer så mycket längre just här.

Någon gång måste man ju gå vidare.