My life in a nutshell

Det finns stunder, och de blir allt fler, som jag får lust att ta mitt pick och pack, lämna in avskedsansökan, skita i allt och bara flytta hem.
Långt ifrån alltid. Men ibland svider hemlängtan.

Men vad längtar jag då hem till? Min familj? Vänner? Emil?
Självklart.
Men det är något mer.
Ett behov av att komma igång med det verkliga livet. Ta reda på vad min livsuppgift kommer bli. För det är så jag ser det, jobbet, en livsuppgift.
Låter naivt kanske, men ju fler insikter jag kommer till rörande mig själv och min omgivning, desto mer övertygad blir jag om att mitt framtida yrke ska inrikta sig på det som tår mig nära om hjärtat.
Visst, alla vill väl syssla med det de brinner för, men jag tror att en del människor faktiskt vill skilja på passion och yrkesliv.
Jag har en stark känsla av att jag inte är en av dem.

Jag är en känslig människa av naturen, kommer alltid att vara, och har alltid brytt mig om vad min omgivning tycker. Men varför i hela friden skulle jag inte kunna omvända det tankesättet, till att bry mig om sådant som faktiskt spelar roll?!


Men samtidigt är jag glad åt att vara där jag är.
Efter en smått ångestfylld hemmavecka liggande i influensa var det lite nervöst att gå tillbaka till jobbet imorse.
Hur pisst är chefen? Vad har man missat? Hur ser det ut på städfronten? Bla bla...

Direkt jag kom in var både jag, och uppenbarligen alla andra, glad åt att vara tillbaka. Upptäckte att jag längtat efter såväl ungar som kollegor.
Jag älskar mitt jobb. Det var här jag fick en chans att, i lugn och ro, leta reda på och pussla ihop delar av mig själv (bildligt talat).
Hel är jag inte än, men jag tvivlar på att jag kommer så mycket längre just här.

Någon gång måste man ju gå vidare.