My life in a nutshell

Japp japp, snart helg. Vart en komplett sinnessjuk vecka här i Oslo.
Har rasat ihop på personalrummets soffa ett antal gånger idag. Jag har blivit vek.
Fattar inte hur man förr i tiden kunde jobba från nio till tolv på natten plus helger och sen tänka "Ha! Fem timmars sömn inatt iallfall", och nuförtiden falla ihop som en död bara för man jobbat över några ynka timmar pga personalbrist.
Ynkligt.

Jäkligt tur det är roligt vart fall.

Kom ut efter jobbet i tisdags med söppelsäcken slängd över ryggen, hemlängtan och ganska sliten, och får syn på en liten kille, typ tioårsåldern, utanför grinden som står och glor på mej.
Jag hälsar och går förbi. Han följer efter och iakttar hela vägen till containern.
När jag är färdig blir vi stående och ser på varandra.

-Väntar du på någon? frågar jag.
Svaret kommer bombsäkert.
-Nei.
-Nähä... Vad vill du då?
-Jeg vil bare snakk litt med deg ja.
-Ååkej,, vad vill du prata om då?
-Jeg bare lurer på hvordan de er å jobbe i barnehage.
-??
-Jeg hade nemligen selv tenkt jobbe i barnehage når jeg blir stor.

Nämnas måste min häpnad över denna lille killes talförmåga. (Var JAG så självsäker när jag var tio!?) 
Trött som jag är på allt som har med barn att göra just då berättar jag om hur kul det är att jobba på dagis, att ingen dag är den andra lik och ärligt talat: på vilket jobb är det meningen att du ska leka?

-Åja, de höres ju veldi bra. Svarar han fundersamt.
-Och jag tror du skulle passa väldigt bra för du verkar vara en väldigt social och trevlig gutt. Tillägger jag.
-Åh, tack! Säger han med ögon stora som tefat.
-Nei, nu må jeg gå hjem. Ha de bra!

Jag ser efter honom när han går och ger mig sen av åt andra hållet.