Uppför backen.
Oslo är vackert- på håll...
Förra veckan gick jag och Nina uppför den, vad kan tyckas, oändliga backen Grefsenkollen för att spana in ett område som tillåter hundar att gå lösa- Nina vill nämligen så förtvivlat gärna ta hit sin lilla älskling Tylfing.
Klockan var förmodligen runt åtta när vi lufsade iväg. Ska erkänna att jag hade mina tvivel om att det skulle bli nån vidare njutningsfull promenad med tanke på backens lutning.
Men vilken utsikt! Tror vi ägnade runt 20 minuter åt att beundra och försöka lokalisera olika stadsdelar, inte för att nån av oss har nån större kunskap om Oslo city- men ändå!
Tillslut kommer vi ur transen och fortsätter tills vi kommer till det omtalade friområdet och besviket kan konstatera att Tylfing skulle vara väck inom tre sekunder om man släppte henne där, iochmed att enda inhängnaden var massa skog.
Lite längre uppför vägen kommer vi- till min totala lycka- till en skidanläggning. Så mysig!
En liten stuga med matservering och en sjö i slutet av skidbacken.
Jag, med mitt ständiga kaffesug, drar med Nina in för att värma sig och kolla priser på liftkort. På dörren sitter en lapp; Vi trenger folk! (typ...) Så jag i ett anfall av spontanism frågar en av personalen om det, som blev eld och lågor. Iallafall skrev vi ner våra telefonnummer på en lapp så chefen skulle få ringa.
Extraknäck är väl aldrig fel- och på en skidbacke dessutom!
Och om inte det blir nåt vet jag åtminstone vart man ska gå för att få sig ett åk!
Just nu längtar jag bara efter att få reda på vad jag blir... Dagisfröken eller mattant?!
Ärligt talat skiter jag i vilket det blir, skulle vara gött med ett beslut bara.
Har konstaterat att jag förmodligen passar mer som barnehageassistent än kock.
Sugigt nu att man inte valde barn-och fritid på gymnasiet.
Förra veckan gick jag och Nina uppför den, vad kan tyckas, oändliga backen Grefsenkollen för att spana in ett område som tillåter hundar att gå lösa- Nina vill nämligen så förtvivlat gärna ta hit sin lilla älskling Tylfing.
Klockan var förmodligen runt åtta när vi lufsade iväg. Ska erkänna att jag hade mina tvivel om att det skulle bli nån vidare njutningsfull promenad med tanke på backens lutning.
Men vilken utsikt! Tror vi ägnade runt 20 minuter åt att beundra och försöka lokalisera olika stadsdelar, inte för att nån av oss har nån större kunskap om Oslo city- men ändå!
Tillslut kommer vi ur transen och fortsätter tills vi kommer till det omtalade friområdet och besviket kan konstatera att Tylfing skulle vara väck inom tre sekunder om man släppte henne där, iochmed att enda inhängnaden var massa skog.
Lite längre uppför vägen kommer vi- till min totala lycka- till en skidanläggning. Så mysig!
En liten stuga med matservering och en sjö i slutet av skidbacken.
Jag, med mitt ständiga kaffesug, drar med Nina in för att värma sig och kolla priser på liftkort. På dörren sitter en lapp; Vi trenger folk! (typ...) Så jag i ett anfall av spontanism frågar en av personalen om det, som blev eld och lågor. Iallafall skrev vi ner våra telefonnummer på en lapp så chefen skulle få ringa.
Extraknäck är väl aldrig fel- och på en skidbacke dessutom!
Och om inte det blir nåt vet jag åtminstone vart man ska gå för att få sig ett åk!
Just nu längtar jag bara efter att få reda på vad jag blir... Dagisfröken eller mattant?!
Ärligt talat skiter jag i vilket det blir, skulle vara gött med ett beslut bara.
Har konstaterat att jag förmodligen passar mer som barnehageassistent än kock.
Sugigt nu att man inte valde barn-och fritid på gymnasiet.
Kommentarer
Postat av: Linda
Sopontana infall som leder till oväntade situationer är fantastiskt inspirerade. Det gäller bara att våga - man kan ju inte få mer än ett nej :) som det så fint heter. Håller tummarna för att någon av jobbtrådarna nystas ut snart.
Postat av: Emil
Kul att någon av oss har medvind! fortsätt så!
Postat av: Jag
Tack Linda:) Har du fått brevet än Emil?
Väntar på svar!
Postat av: Linda
Länka på :)
Postat av: Din mamma!
Dags att uppdatera!
Trackback
